”Jag blev lurad – på miljonbelopp”

Alla som någon gång varit på speedway live har lagt märke till Antonio Lindbäck av två anledningar.

* Han har oftast varit den enda människan på hela arenan som inte haft en vit hudfärg.

* Han har motorsportens motsvarighet till bollkänsla, eller som legendaren ”Varg-Olle” Nygren sa en gång, ”Antonio hör ihop med cykeln”, och Antonio har ofta kunnat gör det till synes omöjliga på banan tack vare sin extrema talang.

Själv ler han stolt över ”Varg-Olles” beröm.

– Ja, man måste hänga ihop med hojen. Redan när jag var liten och började med motocross så kände jag att det här var något för mig. Du kommer långt med talang. Jag har tävlingsinstinkt också, jag vill alltid vinna. Sen är det mycket träning och envishet också.

Redan som 16-åring gjorde han debut i Masarna och blev lagkompis med Tony Rickardsson. I fjol fick Antonio äntligen vinna guld med sin kära moderklubb och egentligen skulle han ha slutat efter det.

Men det är svårt att få gamla speedwayförare att sitta stilla.

Han gjorde comeback i våras och har kört flera matcher med Masarna den här säsongen, men den här veckan kör han sin sista match för säsongen och karriären - sen väntar ”Mästarnas mästare”.

– Jag älskar speedway. Så det är svårt att lägga av. Det är ju så kul att vara där ute och sladda lite. Speedway är en del av mitt liv.

Vad är tjusningen med sporten?

– Det går så snabbt, säger han och ler.

 – Ett heat är 60 sekunder. Sen är det dags för nästa heat. Gör du bort dig i ett heat har du fyra heat kvar. Jag tycker det är skönt med sporten att vi har de snabba heaten.  

Farorna då? Ibland kan det verkligen vara livsfarligt där ute.

– Det är lika med all extremsporter. Det kan gå illa. Men när du är mitt uppe i det så tänker du inte på det. Vi som kör speedway vet att det är farligt, det är en del av sporten.

– Det farligaste för mig är när jag möter yngre förare, såna som verkligen vill spöa mig. Men kanske gör lite mer än de klarar av där ute. Som vågar mer än de borde. Då blir det farligt.

Du har varit förskonad från allvarliga skador – vilken är din värsta smäll?

 – Det var en tävling i Danmark, jag blev överkörd och fick fotpinnen i pannan.

Aj, fan. Är det ärret du fortfarande har i pannan?

– Ja. Det var ganska extremt. Men det var värre för dem som såg smällen. Jag var helt borta och har ingen aning om vad som hände. Varför det hände? Jag körde mot två yngre pojkar, säger han och ler. 

Han ser lika glad ut när han pratar om sin karriär, han var en av de unga talangerna som skulle ”ta över efter Tony Rickardsson” och kom in i sporten med nästan orimliga förväntningar och krav. 

– Det var mycket uppmärksamhet och snack i början. Då tyckte jag bara det var coolt. Det är naturligt att nya jämförs med gamla. Det mest jobbiga var att vissa ville ändra på mig, att jag skulle vara precis som Tony både på och utanför banan. 

– Men ska du lyckas, då måste du vara dig själv. Hitta din egen åkstil och det som passar dig bäst. Sen kan jag konstatera i efterhand att jag kom in i GP-serien lite väl snabbt, jag skulle väntat något år.

Antonio Lindbäck har fina meriter, han var med i GP-serien och världstoppen i flera år, han vann två GP-race, bland annat kronjuvelen i Cardiff, inför 62 000 åskådare.

– Den segern – ja, det var hur coolt som helst! Annars är det SM-guldet med Masarna förra året som jag är mest nöjd med i min karriär. Det har jag väntat på så länge. 

Tony Rickardsson hjälpte inte Antonio med någonting på banan, där tänkte världsmästaren att den unge talangen skulle lära sig själv. Utanför banan var han däremot ett stort stöd.

– Tony betydde mycket för mig, men på banan var han väldigt tuff. Där kan du inte vara vän med någon annan.

Vad fattades för dig att ta sista klivet och själv bli världsmästare?

– Jag hade en som stod mig nära som lurade av mig miljonbelopp. Det tog mig väldigt hårt. Då var jag verkligen på väg att ta nästa kliv. Då hade det kunnat gå hela vägen.

– Men att bli lurad av någon som varit en nära vän jag hade litat på. Nej, jag hade svårt att återhämta mig efter det. Jag hade svårt att lita på folk. Det tog hårdare än jag trodde från början och förstörde väldigt mycket för mig.

Antonio har även förstört för sig själv några gånger, då han dömts för rattfylla tre gånger. Sista gången dömdes han till fängelse en månad. 

– Jag fick veta att jag hade adhd när jag var 22 år, det hände en del med alkohol inblandat. Jag gjorde misstag helt enkelt. Jag var många gånger lite för snäll och gjorde saker jag inte borde ha gjort.

– Det viktiga är att lära av sina misstag. Lära känna sig själv och hur man fungerar. Det var en tuff tid när mycket jobbigt hände samtidigt i mitt liv. Men jag har lärt mig av det och gått vidare.

Han fortsätter:

– Sedan får jag hantera hat och skriverier på sociala medier. Men jag tror ofta att de som skriver det mest rasistiska och elaka mot mig är människor som mår väldigt dåligt själva. Det är så synd om dem som känner att de måsta hata andra för att må bra själva.

Under hela sin karriär som en svart man i en extremt vit sport har han mött rasism.

Det var i Polen som en hel läktarsektion heilade när han kom in på banan, han har kallats N-ordet, han har fått höra att han ska ”ta bananbåten hem igen” och annat elakt och rasistiskt.

– Jag har fått höra saker både från läktarna och i depån. Men fler har backat upp mig än sagt elaka grejor. De flesta är snälla, det är kanske tio procent som vill mig illa på grund av min hudfärg och värst är det faktiskt i Sverige.

Värre än Polen och Hitlerhälsningar?

– Ja, i Polen är speedway en nationalsport. De vill vinna till varje pris. Två år efter den händelsen körde jag faktiskt för just det laget och då tyckte den publiken om mig. 

– Folk som säger rasistiska saker i Sverige, då känns det mer som att så tycker de verkligen på riktigt, såna är de... 

Rasister som gapat på honom har blivit utkastade från arenor och han har ibland fått poliseskort från tävlingar. 

Antonio är pappa till fem barn och jobbar på ett företag i Fagersta som sysslar med bland annat transporter och grävjobb, där han bland annat kör stora grävmaskiner. 

Från världsstjärna i din sport till vanlig knegare – hur har den omställningen varit?

– Jag trivs jättebra på jobbet. Jag jobbar tillsammans med helt underbara människor. Visst kan jag sakna vissa kickar från speedwayen. Men efter 20 år var det dags att varva ner och vara mer med familjen.

Hans barn håller på med hockey, fotboll, skidor, karate, ridning...

– Det är full fart hela tiden. Jag säger åt dem att hålla på med så mycket sporter som möjligt så länge de kan. Man ska inte låsa upp sig för tidigt på bara en sport. 

Sedan medger han en liten brist hos sig själv.

– Jag har svårt att säga till barnen att idrott bara handlar om att ha kul. Jag menar: vad är roligast? Att vinna förstås. Det är ju därför man håller på. 

– Nej, jag är inte den som står och piskar och hetsar. Absolut inte. Men jag kan inte säga annat än att vinna är roligast. 

Han tävlar alltid för sig själv, i alla sammanhang, när han gräver ett dike i Fagersta så tänker han att det är en tävling, han vill alltid göra sitt bästa.

– Du kan alltid bli bättre på vad du gör, det spelar ingen roll om det handlar om sport eller jobb.

Därför åker han heller till inspelningen av ”Mästarnas mästare” i Spanien för ”att ha kul och lära känna andra mästare”. 

– Det ska bli så jäkla coolt att vara med där. Men det är klart att jag åker dit för att vinna. 

Vad är din ”gameplan”?

– Vissa grenar kommer bli väldigt jobbiga. Jag har inte bästa konditionen och jag är svag för pussel och sånt där. Men jag har väldigt bra balans. Det ska bli kul att åka dit, träffa de andra och att tävla – för att vinna, säger han och skrattar.