Stannade och tog en öl – mitt under loppet

Håkan Carlqvist blev ”Carla” med hela svenska folket när han tog sitt andra VM-guld i motocross 1983. Ett guld som också resulterade i att han prisades med Svenska Dagbladets bragdguld senare samma år, då i tuff konkurrens med idrottsikoner som bland annat Ingemar Stenmark. Till slut stod det mellan ”Carla” och Stenmark, där alltså Carlqvist segrade. 

TV3:s Superstars 13 år senare blev också en duell mellan Stenmark och Carlqvist. Då vann dock skidfantomen. 

”Carla” om tävlingen i Expressen flera år senare (2002):

– Man tänkte ju om vissa av de stora namnen som var med: ”Vad fan gör de här?” Ärligt talat! Tänk om jag hade varit 23 år och på toppen av min idrottskarriär... och så kommer det en 40-årig gubbe och sätter en på plats. Nä, nä. Det skulle inte ske, alltså. Då kommer man ju i dålig dager, sa Carlqvist. 

Håkan Carlqvist hade många fina framgångar under sina guldår. Det var ju det där VM-guldet 1983, men också det VM-guld han tog fyra år tidigare, 1979. 

Carlqvist var under sina bästa år välkänd i hela Sverige, och efter bragdguldet blev han folkkär. 

– Han har varit bortglömd de senaste åren. Men man ska minnas att han var väldigt kär av svenska folket när han var aktiv. Alla visste vem ”Carla” var, för han var alltid rakt på. Jag tror att han vann många hjärtan därigenom, säger vännen, och tidigare kollegan, Henry Romlin. 

– Det är någon man bör ära, i dag vet folk knappt vem det är. Han har faktiskt varit en stor förebild för generationen som kom efter honom. Han bör verkligen hyllas för den fantastiska människa och idrottsman han var.

Kunde knappt gå

Trots alla guldkantade framgångar led Carlqvist av sina många skador, inte minst under de sista åren i livet. I den där intervjun 2002 utvecklade han skadeläget. 

– På grund av skadan kan jag inte springa, inte simma... ja, knappt gå.

Hur känns kroppen? 

– Inte bra. Gör jag nåt så får jag ont. Det är lite tidigt, men jag menar... en grovis på ett bygge har också ont i ryggen, svarade ”Carla”. 

Det blev många olyckor som krävde läkarvård under åren. Carlqvist var ofta omplåstrad lite överallt på kroppen. 

Redan 1977, alltså innan de bägge VM-gulden, blev ”Carla” tillsagd av läkare att det var dags att avsluta karriären. Annars skulle han få tillbringa resten av livet i rullstol. 

– Fast så illa är det faktiskt inte. Jag står och går fortfarande för egen maskin även om jag är spikad och lappad på de flesta ställen, sa han i en längre intervju med TT Nyhetsbyrån, i samband med sin 50-årsdag 2004. 

Bosatte sig i södra Frankrike

På grund av värk i lederna valde Carlqvist att lämna Sverige och i stället bosätta sig i byn Sanary Sur Mer utanför Marseille, i södra Frankrike. 

– I södra Frankrike är luftfuktigheten låg, men jag känner av smärtan direkt när jag kommer hit till Sverige på höstar och vintrar. Jag har ont hela tiden. Det spelar ingen roll om jag är varmt klädd, det skär in i lederna. Det är de gamla skadorna, berättade han för Expressen-reportern Christoffer Brask. 

Om det var värt alla skador och all smärta för att ta hem de där VM-gulden? Carlqvist var inte helt övertygad när han fick frågan. 

– Man kan inte svara ja eller nej på en sån fråga. Jag ska inte säga att det inte var värt det, alla känslorna, alla topparna... Och jag har sett nästan hela världen. 

– Men nu sitter man med facit. Det är tolv år sen jag slutade. Suget har dött bort. Nu är man en vanlig nisse som sitter här med värk. Då är det ju gränsfall. Så som jag känner mig nu... då hade jag inte gjort det.

Jodå, han hade brutit ben

Redan några år tidigare hade han berättat om sin smärta. Något ben, det bröt han dock aldrig. 

– Men jag har långt över 300 stygn, det är väl 160 i vardera ben, och jag har säkert brutit varenda led. 

Senare i samma intervju rättar han sig själv. Han har visst brutit ben, han kommer bara inte ihåg alla skador. Det där var ganska talande för fightern Carlqvist. 

– Jag kommer komma ihåg honom för hans krigarinstinkter. När andra gav upp tog "Carla" vid. Han lät aldrig sina skador läka, men så gav det ju honom två VM-guld. Han fick bara betala ett väldigt högt pris för dem, säger Henry Romlin. 

Håkan Carlqvists allvarligaste skada kom dock efter karriären, i samband med en inspelning av TV3-programmet Prestanda 1997. Brodern Lennart Carlqvist minns den dagen. 

– Han skadade bäckenet och skrapade sönder magmuskeln. De fick operera honom, men han blödde så fruktansvärt mycket. Det var knappt så att han klarade sig. Och det var den skadan han led mest av efteråt. Måttet var rågat efter det, berättar Lennart.

– Han stelopererade sig i Sverige därefter där de satte in plattor. Men det blev aldrig riktigt bra. Han hade nervsmärtor.

Välkänd för ölstoppet

En av de mer kända historierna från Carlqvist karriär var när han i en tävling 1988 helt plötsligt stannade till och svepte en öl i en kurva. 

– Jag vet att TV-kommentatorerna skrek: "han har något fel på motorn, han tvingas bryta". Sedan såg de vad jag gjorde, då skrek de: ”NEJ, HAN HAR STANNAT FÖR ATT SVEPA EN PILSNER!” Förklarade ”Carla”. 

– Jag hade brorsan Lennart med mig och sa till honom att sticka ner till kurvan och köpa mig en öl om jag ledde med mer än 20 sekunder.

Det blev mer än 20 sekunder. Han ledde med 25. 

– Det roliga var att det var 10-12 varv kvar efter den där grejen. När jag passerade kurvan efter det där hängde varenda engelsman över stängslet med en ölsejdel och skrek åt mig att stanna.

"Carla" gillade att prata om den där tävlingen och gjorde det ofta.

– En del har försökt göra nåt liknande, men det är ingen som klarar av det. För det var ren utklassning. En engelsman ville diska mig för att jag tog otillbörlig hjälp, man fick egentligen bara dricka i en depå. Men juryn bara garvade åt honom.

Efter sin aktiva karriär drog sig dock Carlqvist tillbaka. Han bröt kontakten med flera av sina gamla vänner, däribland Jonas Hagren, journalist på motorsportmagasinet Race. 

– Vi hade kanske ingen närmare personlig relation, men jag brukade alltid ringa till honom och fråga hur det gått efter olika tävlingar. Vi har också träffats en del i samband med motocrossen på 2000-talet, säger Hagren.

Men de där samtalen slutade plötsligt att besvaras. Carlqvist gick inte längre att få kontakt med. 

– Han ville inte alls prata om cross och det här längre, utan blev mer och mer för sig själv. Han klippte av kontakten med mig och i princip alla andra inom sporten. Jag försökte kontakta honom ett tag, men insåg snabbt att han ville vara för sig själv. Och det respekterade jag. 

Tror du att det berodde på hans skador, att han hade ont? 

– Varenda gång vi träffades berättade han att han hade väldigt ont och att det var jobbigt. Han åt enorma mängder smärtstillande. När han drog sig undan var det inte bara från oss journalister, han ville inte ha samma kontakt med människor längre helt enkelt.

– Jag fick tag i hans hustru en gång och hon berättade att det gällde många, han ville inte ha så mycket kontakt med folk. 

Även Henry Romlin tappade kontakten med sin gamle vän och kollega. 

– Det var inte många som hade kontakt med honom. Han brukade bara hälsa till mig ibland, säger han. 

Trots den bristfälliga kontakten under de senaste åren minns vännerna en varm och vänlig människa, som aldrig ville någon illa. 

Hur minns du ”Carla”?

– Håkan var väldigt snäll, trevlig, schysst och en bra människa på alla sätt. Jag har inte hunnit reflektera över det så mycket nu, det är mest omtumlande, säger Henry Romlin. 

– Han bör verkligen hyllas för den fantastiska människa och idrottsman han var. 

Kent Öhlin, som arbetade tätt tillsammans med ”Carla” under guldåren 1978-1984, hade också han tappat kontakten med sin nära vän.

– Det var säkert fyra år sedan vi pratade med varandra, han valde ju att dra sig tillbaka. Men mitt företag firade 40 förra året och då skulle han kommit upp. Det var en sorg att han inte orkade, han har ju betytt så mycket för oss, säger han. 

Vilket är ditt starkaste minne av honom? 

– Han hade en smärtgräns ingen annan idrottsman man känt till har haft. Han har varit med så många gånger, brutit fingrar hit och dit. Men det man verkligen ska minnas, som många glömmer, är framför allt Håkan som människa. Han var en underbar kamrat. En helt underbar människa. 

I en intervju med Expressen 1996 fick folkkäre Håkan Carlqvist frågan om han saknade barn, han och frun Anneli hade aldrig skaffat några. ”Carla” var då övertygad om att han inte hade många år kvar i livet. 

– Jag kan väl inte gå med en unge till skolan som en gammal invalid. Nä, man ska inte vara 60 bast och ha ungar, sa han då. 

– Förresten, jag blir väl bara 55. 

Han hade fel. 

Passade inte i lagidrott

Lennart Carlqvist minns vinnarskallen ”Carla”, som i vanliga fall sällan hade fel. 

– Vi spelade hockey tillsammans i IK Bele. Han var en duktig back och var med i TV-pucksuttagningen bland annat. Men han blev så jävla förbannad på alla andra när vi inte spelade bra. Det passade nog bättre för honom med en individuell idrott, säger han.

– Han var en riktigt fighter.

Håkan ”Carla” Carlqvist hatade alltid att förlora. Nu har han förlorat för sista gången.